Linné på Öland

  • Bild: Johan Henrik Scheffel via Wikimedia Commons
  • Skärfläckor. Foto: Stefan Svenaeus
  • Fältsippa Foto: Stefan Svenaeus
  • Tings flisa Foto: Stefan Svenaeus
  • Cikoria Foto: Stefan Svenaeus
  • Ölandstok Foto: Stefan Svenaeus
  • Bergskrabba Foto: Stefan Svenaeus
  • Ölandssolvända Foto: Stefan Svenaeus
  • Linnés grotta Foto: Stefan Svenaeus
  • Våradonis Foto: Stefan Svenaeus
  • Ottenby kungsgård Foto: Stefan Svenaeus
  • Rösslösa galgbacken Foto: Stefan Svenaeus
  • Kärrekusa källa Foto: Stefan Svenaeus
  • Triberga borg Foto: Stefan Svenaeus
  • Kroppkakestenen Foto: Stefan Svenaeus
  • St Britas kapell Foto: Stefan Svenaeus
  • Vejde Foto: Stefan Svenaeus
  • Skogsklocka Foto: Stefan Svenaeus
  • Luddtåtel Foto: Stefan Svenaeus
  • Horns kungsgård Foto: Stefan Svenaeus
  • Trojeborgen på Blå Jungfrun Foto: Stefan Svenaeus
  • Linnea Foto: Stefan Svenaeus
  • Tätört Foto: Stefan Svenaeus
  • Spåtistel Foto: Stefan Svenaeus
  • Vit fetknopp Foto: Stefan Svenaeus
  • Gul fetknopp Foto: Stefan Svenaeus
  • Gulmåra Foto: Stefan Svenaeus
  • Kungsmynta Foto: Stefan Svenaeus
  • Strandskata Foto: Stefan Svenaeus
  • Pukvete Foto: Stefan Svenaeus
  • Stånds Foto: Stefan Svenaeus
  • Axveronika Foto: Stefan Svenaeus
  • Martorn Foto: Stefan Svenaeus
  • Sodaört Foto: Stefan Svenaeus
  • Saltarv Foto: Stefan Svenaeus

Linné blev utsänd av riksdagen för att undersöka om det inom riket fanns några växter för färgerier, ler- och jordarter för porslinstillverkning, medicinalväxter, samt att underrätta sig om olika träd, växter, djur, fåglar, m.m. Han skulle undervisa allmogen i nyttjandet av dessa upptäckter och diarieföra det han såg.

Den första juni 1741 anländer Linné och medhjälpare till Färjestaden på Öland efter en blåsig båtfärd från Kalmar. Han skriver i sin reseberättelse att "Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte detta land var helt annorledes än de andra Sveriges provinser". Han tar in på värdshuset i Färjestaden. I ängar omkring lägger han särskilt märke till buskstjärnblomma, som endast tidigare varit observerad i Skåne.

2 juni

Man ska resa till Borgholms slott. De tar av mot norr vid landsvägen i ett skönt änggärde tillhörigt Björnhovda. Här ser han ett antal arter av orkidéer, som han inte sett tidigare i Sverige; endast i Paris hade han sett dem en gång. Det är flugblomster, johannesnycklar och krutbrännare. Vidare ser han mycket fältsippa, som han inte sett tidigare i Sverige.

 

Fältsippa Foto: Stefan Svenaeus

Fältsippa

De byter hästar vid Isgärde gästgivargård. Därefter kommer de in i en stor skog, mest av tall och ek; mycket tjänligt till timmer (Rällaskogen). Vid Rälla gård ser Linné på nytt intressanta växter, bl a benved, som annars bara setts i Skåne tidigare.

Han konstaterar att salpetersjudarna var i full verksamhet vid Rälla och noterar ett dåtida arbetsmiljöproblem: "Nitrarri, salpetersjudarnaha svaga ögon, de ha röda ögon av ärgan, som stiger upp i ögonen på dem, och merendels bliva surögde". Salpetersjudning  innebar att man av gödseljord vid ladugårdarna eller annan näringsrik jord gjorde salpeter.

Gustav Vasa hade förordnat att all "salpeterjord" var regale, alltså kronans och skulle användas till kruttillverkning. Speciella sjudare reste runt i landet och gjorde salpeter. På 1860-talet upphörde detta eftersom salpetern från gårdarna inte längre behövdes för kruttillverkningen.

Efter salpetersjudarna i Rälla ser Linné strax en manshög stengärdsgård av röd kalksten inneslutande kungsladugården Halltorps ägor. Utefter muren växer det tulkört så det räcker till alla apotek i Sverige enligt Linné. På landborgen finner han fältvedel, som han anser vara sällsynt i världen. Han nämner att fältvedeln har hittats i de schweiziska bergen.

Man passerar Borgholms slott och Borgholms ladugård och tar sikte på Köpings kyrka. Innan man kommer dit passeras den höga landborgsklinten. Mellan kyrkan och prostgården ser han den största runsten man någonsin sett. Det är Tings flisa han ser.

 

Tings flisa Foto: Stefan Svenaeus

Tings flisa

Man övernattar hos prosten Lars Segrelius i Köping.

3 juni

Man går för att se en "skärpning", d v s en gruvöppning efter silvermalm gjord i marken av en mans djup. Gruvöppningen fanns mellan kyrkan och prostgården. Vidare ut på en äng, Kungsängen, och hittar där så mycket krissla som man aldrig tidigare sett. Här ser man också mycket orkidéer, såsom johannesnycklar, krutbrännare och brudsporre.

Sedan beskriver Linné Borgholms slott, som under slutet av 1700-talet hade fått förfalla. Linnés besök gjordes dock innan branden 1806. Linné konstaterar att oxel växer bättre på västra Öland än på någon annan plats i världen.

Linné får veta att det finns vit lera i Högsrums socken vid Västerkärr. Det visar sig vara kalkbleke, som ligger på botten av kärren och kommer i dagen vid torka på eftersommaren. Detta kan man blanda med lim och vitlimma väggar och skorstenar med.

På kvällen tar man in i Glömminge prästgård.

4 kuni

Man vänder söderut och ser så mycket cikoria att det räcker för alla apotek.

 

Cikoria Foto: Stefan Svenaeus

Cikoria

De reser förbi Algutsrums kyrka, "som varit en lantkänning för de sjöfarande och en antiquitet". Åter till Björnhovda äng där de ser bl a tvåblad, majviva, tätört och mandelblomma. De ser "härliga lunder" mellan Björnhovda och Torslunda. I Torslunda prästgård äter man middag hos prosten de la Roche. Sedan reser de söderut strandvägen nedanför landborgen.

Linné får se ölandstok och blir lyrisk eftersom han hört åtskilliga riksdagsmän berätta om att den finns i stora mängder på Öland. Den är en raritet i hela världen, enligt Linné.

 

Ölandstok Foto: Stefan Svenaeus

Ölandstok

Man reser mot Resmo. Vägen går genom "de skönaste lundar man någonsin sett, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa". Lundarna har idag fått ge vika för ett öppet åkerlandskap. I naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man få en känsla av vad Linné såg i stora delar av Mörbylångadalen. Här och där ser Linné de härligaste ängar och åkrar och konstaterar att "En som blivit trött vid denna världenes ostadiga sinnelag och söker undandraga sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare retraite".

Vid Resmo ser man bergskrabba på alvaret, en ört som enligt Linné är ovanlig i Europa och som inte tidigare setts i Sverige. Vidare ser han ölandssolvända.

 

Bergskrabba Foto: Stefan Svenaeus

Bergskrabba

Ölandssolvända Foto: Stefan Svenaeus

Ölandssolvända

Man anländer till Resmo prästgård för att bo hos prosten Johan Vellin.

5 juni

De ser några "ättehögar", varav en ligger nordväst om kyrkan och består av nio stora stenar i en ring (det var säkert Resmo domarring man såg). Strax nedanför prästgården ligger "den härligaste källa man kunde finna på denna öen, som var så stark, att hon drev en liten kvarn" (i dag finns en byggnad på platsen). Det är gott om väderkvarnar på hela landborgen, konstaterar Linné. Från Mysinge hög ser man ett brunt alvar och ett antal byar på västra och östra sidan. 

Färden går vidare mot Mörbylånga. De ser kojor för väktare som behövs för att hålla hjortar och vildsvin borta från den växande säden. Djurgårdsinrättningens regler gällde fortfarande vid Linnés besök. Kojorna täcktes med tång.

De besöker rester av Mörby skans. Idag finns resterna under modernare bebyggelse nära havet i Mörbylånga samhälle.

Färden går vidare till Bårby borg där han hittar stenfrö, som används på apoteken. Den hade tidigare bara hittats på en ö i Mälaren.

Linné förundras över mängden murgröna och oxbär och hittar en ny art som han senare bestämmer till ullranunkel (ullsmörblomma). Han tar med rötter till sin botaniska trädgård i Uppsala.

Man fortsätter på landborgen mot Kastlösa och ser oräkneliga upphöjda "ätteplatser" med resta stenar. Han kanske passerade Rösslösa galgbacke som är en gammal gravhög.

 

Rösslösa galgbacken Foto: Stefan Svenaeus

Rösslösa galgbacke

På alvaret ser han att ölandssolvända växer allmänt. Han konstaterar att den bara finns på Öland och är sällsynt i Europa. Han noterar ett antal typiska alvarväxter såsom spåtistel, gulmåra, vit fetknopp, gul fetknopp och fårsvingel.

När man kommer längre söderut blir landskapet utan träd och lundar, i stället ser han skog och åkerfält på alvaret som sträcker sig österut. Förmodligen var det byarna Stora Dalby och Lunda han såg. Han beskriver en skjuten alvargrim, d v s ljungpipare, som finns på alvaret. Linné hade tidigare sett den i fjällen.

Våradonis ser man på ängen intill Kastlösa kyrka. Linné hade sett våradonis i trädgårdar tidigare och trodde inte att den växte vilt i Sverige.

Man bor på Kastlösa prästgård över natten.

 

Våradonis Foto: Stefan Svenaeus

Våradonis

6 juni

Färden går till Smedby där Linné blir förundrad över kyrkans utseende. Han gör t o m en teckning i sin dagbok över kyrkans planlösning. Förstugan är den bredaste delen på kyrkan där dörren in i kyrkan är på sidan. Förstugan är en del av kyrkorummet där även en del kyrkobesökare sitter. De ser inte mycket av prästen eftersom en liten dörröppning leder vidare in i kyrkan. Kyrkan blir smalare ju längre in man kommer. Den måste vara mycket "antique" anser Linné. Detta var den gamla kyrkan från 1100-talet. Dagens kyrka är bygd 1852 norr om den gamla kyrkan, vilken revs. Inredningen flyttades över till nya kyrkan.

De reser vidare genom ängar till Södra Möckleby. Våradonis och cikoria växer förnämligast vid Klinta.

Väster Södra Möckleby, vid landborgen, finns alungruvan som intresserar Linné mycket. Man ser malmen lastas på båtar för transport till Lovers alunbruk på andra sidan Kalmarsund. En del av malmen bränns på plats. En tidigare brand i gruvan förorsakar fortfarande rök och värme. Linné befarar att hela berget kan ta eld. Vid undersökning av gruvväggen rasar en sten ner som Linné får på foten. Linné befarar att foten krossats och konstaterar att "i samma moment drev svedan och plågan bort allt courage, iver, och allt nöje försvunno sin väg".

Han avslutar exkursionen för dagen och återvänder till gästgivargården. Som en hågkomst av Linnés besök finns Linnés grotta, som kan besökas idag inne på det gamla gruvområdet vid Degerhamn. 

 

Linnés grotta Foto: Stefan Svenaeus

Linnés grotta

De kommer fram till Karl X Gustavs mur, som är "så hög som en karl som sitter till häst". Söder om muren ligger Ottenby kungsladugård. De ser "en stor hop med ätteplatser" d v s Ottenby gravfält och noterar att man bygger husen i trä eftersom stenen har en problematisk utdunstning. På kungsgården tas de emot av generalskan Coschet (Dorothea Bousquet, maka till generallöjtnant Jean Louis Bousquet, som var av fransk börd och arrendator på kungsgården och deltog på svensk sida i olika krig och var även högste befälhavare över armén). Dorothea arrenderar kungsgården ytterligare två år efter makens död 1747.

Linné får sin fot omplåstrad. Den ger honom ingen ro. Generalskan är misstänksam mot Linné och tror att han har något i bakfickan eftersom han reser på befallning av Riksens ständers Manufacturs Deputations, d v s kronan och ägaren till kungsgården.

Trots att generalskan erbjuder övernattning reser de dock vidare till Näsby gästgivargård. Över natten bor man hos kapellanen vid Ås kyrka.

 

Ottenby kungsgård Foto: Stefan Svenaeus

Ottenby kungsgård (huvudbyggnaden uppförd 1803-04)

7 juni

Söndag och vilodag. Linné har sovit dåligt under natten på grund av fotskadan han ådrog sig i Degerhamn. Ingen medicin finns att tillgå. 

8 juni

Resan fortsätter söderut genom Ottenby lund till södra udden. Avresan väcker uppståndelse bland lokalbefolkningen. Linné får höra att man var förskräckta vid sällskapets ankomst och trodde att de var spioner. Vid ett tidigare tillfälle hade tre resande personer blivit ihjälslagna vid Hulterstad. Linné får rådet att ta med sig länsman eller fjärdingsman på den fortsatta resan.

I lunden är det lika mycket mygg som i fjällen. En förfallen jaktmur har med jämna mellanrum (ett bössskotts avstånd) kurar av sten där en jägare kunde sitta på pass för att skjuta hjortar, som var tvungna att sakta in när de skulle hoppa över muren.

De besöker Rosenkinds källa och S:t Johannes Kapell. Linné vet att dessa var centrum i Kryrkhamns fiskesamhälle på medeltiden, då man fiskade sill i stora mängder vid södra udden. Här kommer Linné för första gången i kontakt med skärfläcka, som han tycker är mycket underlig; den enda fågeln med uppåtböjd näbb. Som brukligt var på denna tid sköts de exemplar man ville studera. Man skjuter också en strandskata som Linné beundrar med sin röda näbb och ben.

Linné tycker att det luktar förfärligt från stranden av ruttnande tång.

 

Skärfläckor. Foto: Stefan Svenaeus

Skärfläcka

Nu vänder man norrut över Schäferiängarna. Vid kungsgården har det tidigare funnits ett "schäferi" som Linné tycker borde återupptas. Fåren skulle göra mer nytta än alla hjortar som bara förstör för bönderna. De reser åter genom Karl X Gustavs mur, nu åt norr, och kommer till byn Kärra där de beundrar Kärrekusa källa, vars öppning på det flata hälleberget enligt Linné liknar en kvinnlig vagina. Under öppningen går ett hål sluttande ner i berget där det alltid finns vatten. 

 

Kärrekusa källa Foto: Stefan Svenaeus

Kärrekusa källa

Från Kärra beger man sig till Eketorps Borg beundrande ölandssolvända och den röda getväpplingen ute på alvaret. När Linné ser alvaret konstaterar han än en gång att ingen ort i Sverige tycks vara så skapt för fårbete som alvaret. Gräset som dominerar alvaret är fårsvingel. Man kan tillägga att Linnés uppfattning togs på allvar när man gjorde försök med intensivt fårbete på Stora alvaret på 1960-talet; ett försök som dock inte slog väl ut eftersom fåren betade ner växtligheten alltför mycket. En blandad djurbesättning som betar extensivt är det bästa för mångfalden på Stora alvaret. 

Linné konstaterar att jorden på några ställen på alvaret är lite tjockare och här ligger några gårdar som Kärra. På sidlänta ställen står vatten överallt vinter, vår och höst. Detta var innan utdikningarna som senare skedde av markerna innanför strandvallarna utefter östra sidan av Öland för att skapa åkermark för en växande befolkning.

Alvaret var en allmänning som inte tillhörde socknar och byar. Detta kom senare när utmarksdelningen skedde i samband med djurgårdsinrättningens upphörande. Böndernas djur kunde därmed röra sig fritt över alvaret, passade av en herde. Linné konstaterar dock att hästarna håller sig på marker de är vana vid.

I de vattenrika markerna hittar man skvaltkvarnar; små kvarnar som drivs med vattenkraft. Dammen är byggd av sten och torv och tätad med blåstång, som sväller när den blir blöt. Skvaltkvarnar konkurrerades senare ut av väderkvarnarna.

De far förbi Gräsgårds gästgivaregård, där Linne ser ett "stort och frodigt folk, klätt efter gammalt ärligt mode, med stora vida byxor och en tvärfingers bred flik, där armen fästes vid livet på tröjan". De lämnar landsvägen för att bege sig till Träby borg ute på alvaret. Borgen är sammanbyggd av tre borgar. De ser många gravar på landborgen vid Hulterstad. Det är gravar med stenar i ring, trekant och fyrkant. 

Linné beskriver med emfas problemen för bönderna att tvingas tjänstgöra så långt bort som vid Ottenby kungsladugård vid bärgning av hö och reparationer på hus och lador. Detta samtidigt som den egna skörden ska bärgas. Man kunde bli tvingad att delta i skallgång någonstans på södra Öland när snön låg djup och sikten var dålig så att man knappast kunde hitta vägen. De som inte ställde upp blev kallade till domaren. Sådant här kunde skötas bättre från statens sida förstår man att Linné tycker. 

9 juni

De besöker stranden nedanför Hulterstad. Lärkorna drillar. Inte långt från stranden blommar vita strandvioler. Linné konstaterar att bönderna tar blåstång i stor mängd från stranden och lägger på åkrarna. Enligt bönderna blir tången snabbt till mylla i sandiga åkrar även om den inte har så stark gödningseffekt. Byarna osar vidrigt av torr kodynga som användes som bränsle i brist på ved. Färgning av ylletyg väcker Linnés intresse. Till brandgult tog man växten brunskära. Ängsvädd färgade ullen grön, kungsmynta gav brun färg och apelbark gav en citrongul färg.

De reser från Hulterstad och ser piggfrö och pukvete på åkrarna. Dessa är enligt Linné tidigare enast funna i Skåne. Fältsippa ser de på alla torrängar, orörda av hästarna. De ser ånyo otroligt mycket ullsmörblomma. De besöker Triberga borg, som är ett bösskott bred. Bönderna tycker att bössor borde snarare tillåtas än förbjudas i krigstid. Exempelvis kunde då bönderna hellre än militären ta sig an inkräktare som kommer med båt.

 

Triberga borg Foto: Stefan Svenaeus

Triberga borg

De kommer i middagstid till Sandby kyrka där de får mat hos pastorn. De bägge runstenarna på kyrkogården imponerar på besökarna. Efter att ha rest i ett nästan trädlöst land börjar man vid Sandby se träd här och där och landet blir mer skogaktigt. De får veta att bandtång, som växer på havsbotten på västra sidan av Öland och köps från Torslunda, är långt bättre att täcka tak med än blåstång. Bönder från västra sidan kommer till östra sidan för att köpa fisk, eftersom ingen fisk fångas på västra sidan. Efter middagen reser man till Gårdby kyrka, vidare till Norra Möckleby kyrka och sedan Runstens kyrka, där man övernattar. Vid Lopperstads gravfält, söder om Runsten, ser man många resta fyrkantiga stenar. 

 

Ur rapport 9 juni 1741 till presidenten för Kungl. Vetenskaps Academien från Linné

Linné nämner att han vid tidigare resa till Frankrike blivit uppmärksammad på alla förunderliga orkidéer som växte där. Nu fick han redan första dagen på Öland se dem växa vilt i alla ängar. Detta hade han inte kunnat föreställa sig innan resan till Öland. Ölandstok, som man trott bara fanns på  ett ställe i Skottland och i Sibirien, växer på Öland överallt. Bergsskrabba, som Linné tidigare inte sett, växer ymnigt på västra landborgen. Ullsmörblomma, liksom fältvedel, har han heller inte sett tidigare. Av växter som Linné tidigare bara sett i trädgårdar och nu ser i vilt tillstånd, räknar han upp vildkornell, småvänderot, luktviol, sommarfläder, kärrtörel, buskstjärnblomma, ängshaverrot, fältsippa, benved, den röda formen av getväppling, murgröna, stenkrassing, hundrova, cikoria, våradonis, stenfrö, ålandsrot och idegran. En ny art har man upptäckt: ölandssolvända.

10 juni

Under natten får man härbärge hos  pastorn Anders Brauner och blir väl omändertagna. På morgonen besöker de Runstens kyrka och ser en runsten på kyrkans södra sida. Möjligen kan det vara den runsten som idag finns inmurad i sakristians norra vägg. Den kyrka som Linné såg revs senare och en ny uppfördes 1836.

Det berättas att på bröllopsdagen kommer brudgummen ridande med följe till kyrkan och bruden måste då stå på pass för att komma in i kyrkan strax efter honom. Vidare är seden att bruden vid tredje lysningen efter gudstjänsten går ut och ställer sig vid utgången där hon får tallrikar, fat, skedar och sådant ett kök behöver.

På den vidare resan norrut beser man en "rund gråsten lik en glob" på ett röse i Folkelunda (Kroppkaksstenen).

 

Kroppkakestenen Foto: Stefan Svenaeus

Kroppkaksstenen i Folkeslunda

Denna sten sades ligga mitt emellan norra och södra udden.

Man far vidare till Långlöts kyrka där man tar av mot Ismantorps borg. Man beundrar och mäter upp borgen. Vid besöket hade buskar och träd alldeles tagit överhanden. Inuti borgen växer getapel, skogskornell, sårläka, tulkört, skogsbingel, svartbräken, johannesört, getrams och krutbrännare. Linné berättar att johannesörten används för att driva ut djävlar. När så skett kan de som varit besatta varken lukta på den eller hålla i den. Gnuggas den mellan händerna luktar det rökelse, som inte djävlarna gillar. Vidare är johannesört bra för att bevara ost från angrepp av mal.

Man reser vidare till Gärdslösa kyrka. Dessförinnan tittar man på runstenen vid Övra Bägby.

Många som Linné träffar berättar om hur illa de behandlas av konungens befallningsmän. Vidare funderar Linné över varför den rödaktiga öländska kalkstenen utdunstar fuktighet. Kanske det är därför man undviker att bygga hus av denna sorts sten och i stället om möjligt väljer trä? Undersökning om orsakerna till detta borde göras, tycker Linné, så att åtgärder kunde vidtas mot problemen. Detta skulle vara till gagn för fäderneslandet.

Man blir väl mottagna av pastor Jonas Lundwall i Gärslösa.

11 juni

Om morgonen fortsätter man från Gärdslösa. Pastorn och befallningsmannen följer med eftersom rykten gått att Linnés följe är spioner. Strax innan de kommer fram till Gärdslösa kyrka passerar man en bäck där bron består av fyra stora stenflisor, av vilka den tredje hade varit en runsten, men som nu var så avnött att endast ormslingan kunde ses. Vidare till Bredsättra och österut till Kläppinge kapell (Kapelludden och S.ta Britas kapell).

Efter att ha passerat genom åkrar med en ljuvlig, söt lukt av åkersenap kommer man ner till stranden med en lukt av ruttnande tång som sällskapet med möda kunde uthärda. I kapellet växer taggkörvel. Två storkar flög upp vid deras ankomst.

 

St Britas kapell Foto: Stefan Svenaeus

St Britas kapell

Man far förbi Egby kyrka och Löt kyrka till Lillholm där man hittar strandmalört. Linné konstaterar att Lillholm är den lokal på hela resan som bäst passar växten vejde ur vilken man får blå färg. Vejden växer här spontant och en odling skulle kunna ske. Vid Husvalla ser man tovsippa, som enligt Linné inte hittats tidigare i Sverige. 

 

Vejde Foto: Stefan Svenaeus

Vejde

Man övernattar i Södviks gästgivargård.

12 juni

Pastor Lars Höök i Persnäs prästgård tar emot. sällskapet. Linné konstaterar att prästgården ser bättre ut än många andra på Öland. Här finns en fin trädgård och andra vackra inrättningar. Man lägger stenflisa på taket där man i övriga Sverige lägger näver.

Ånyo ställs Linné inför Djurgårdsinrättningens problem med hjortar och vildsvin som förstör skörden.

Man ser mycket skogsklocka i ängarna; något som är mycket ovanligt i övriga landet.

 

Skogsklocka Foto: Stefan Svenaeus

Skogsklocka

Arbetsmiljöproblem med stendamm vid stenbrytning bekymrar Linné. Bönderna försummar jordbruket för stenbrytningen tycker Linné. Kvinnfolken går stadigt och syr på strumpor.

Man övernattar i Persnäs

13 juni

Nu tar man sikte på Gaxa hamn öster om Högby. Mellan Högby kyrka och postgården i Gaxa ser man en mängd flugblomster som gör Linné mäkta imponerad. Vidare ser man luddtåtel, som tidigare ej setts i Sverige. Gräset, som är vanligt i Holland, borde enligt Linné med tanke på att det "mjukt och behageligt" planteras på ängar i Sverige. 

 

Luddtåtel Foto: Stefan Svenaeus

Luddtåtel

14 juni

Vilodag. De ser en procession till kyrkan och Linné beskriver ingående människornas klädsel.

De får veta att de öländska hästarna minskat eftersom ölänningarna förbjudits att sälja dem.

15 juni

De tänker besöka Blå Jungfrun och beger sig över till västra stranden. Båten är inte i skick och en storm verkar i antågande. Vid västra landborgen växer så ymnigt med tulkört att de att de "aldrig sett dess lika".

De går i väntan på överfarten upp till Horns ladugård, där de finner ängarna sköna och bevuxna med lind och andra lövträd och däremellan små, öppna, sköna "torg". Linné räknar upp växter som han ser i ängen: hässlebrodd, gulvial, sötvedel, tandrot, gräslök, vattenmåra, åkervädd, prästkrage, ärenpris, gul svärdslilja, stånds, cikoria, penningört, brudbröd och kråkvicker. Paddfot växer hög på åkerrenarna och rågvallmo pryder åkrarna.

 

Horns kungsgård Foto: Stefan Svenaeus

Horns kungsgård

De konstaerar att det ligger en insjö vid Horns gård (Hornsjön). Efter middag hos landsfiskal Sahlstens fru beger man sig till stranden och en förväntad överfart till Blå jungfrun eftersom vädret blivit bättre. På vägen dit ser man på alvaren en myckenhet av vit fetknopp samt axveronika och fältmalört.

De lägger ut från stranden, men när man närmar sig Blå Jungfrun blåser det upp till en storm. Man hinner under livsfara i sista stund fram till ön. Linné tycker inte om "Blåkulla", som han tycker ser "hiskelig ut". Den är en av de grymmaste orter i världen och den som en gång varit här kommer inte tillbaka. Linné ser bara berg och åter berg. I de små lövlundarna växer mycket murgröna. Man ser labyrinten ("Trojenborgen").

 

Trojeborgen på Blå Jungfrun Foto: Stefan Svenaeus

Trojeborgen på Blå Jungfrun

Linné återger en berättelse om en piga som blivit satt på ön med ett gäng getter. I brist på mat fick hon äta rått getkött.

Nu har vinden lagt sig och de kan återvända till Öland och fortsätter till Gaxa sent på kvällen.

16 juni

De hör under natten näktergal och på morgonen hoppas de kunna fara till Gotland. I väntan på lämpligt väder informerar de sig om den lokala ekonomin. Ölänningarna har inte tillräckligt med hö, säd, boskap, smör och ost för avsalu. Endast lite stenbrytning och kalkbränning ger inkomster. Ingen pottaska kan tillredas av eken och tjära tillverkas endast i Böda av rötter och stubbar. Hjortarna är ett problem kring foderladorna.

Båtfärden blir inte av denna dag. Postjakten som ska ta dem till Klintehamn är för osäker och en storm gör att det för riskabelt att ge sig ut. Linné kan inte undlåta sig att framhålla att denna förbindelse, som är enda postvägen till Gotland, borde ha ett bättre fartyg.

17 juni

Dåligt väder. Ingen Gotlands-färd idag heller. Linné åker i stället till Böda. Där han beser kyrkan och prästgården. Pastorn berättar att folket i trakten tror att Linné och hans sällskap är spioner med tanke på att de besökt hamnen och Blå Jungfrun. De fortsätter norrut genom Bödaskogen med tall, gran och en.

Linné hittar sin egen ört, Linnéan, blommande i skogen. Det tyder på att marken inte bränts på mannaminne anser Linné.

 

Linnea Foto: Stefan Svenaeus

Linnea

De övernattar i Sjöstorp.

18 juni

Man reser till Grankulla och ser hela trakten full med flygsand. Höga drevor av sand hade lagt sig vid skogen. Träden kan vara nästan helt begravda av sand. Vid skogen stannar sanddriften upp. Sandrör och sandstarr växer naturligt och hindrar sandflykten. Man ser Böda kyrka från toppen av sandberget.

Linné besöker "den östra udden" vid Grankullavik, d v s Trollskogen. Man hittar sandkrassing, som annars bara hittats på ett par platser i Skåne och ej ännu blivit antagen som svensk växt. De ser tjärbränning. Här finns även kalkugnar där kalk brändes. Folket var sedan sysselsatt med att köra upp vatten från havet för att släcka kalken.

Sedan besöker de den västra udden vid Grankullaviken, där det idag finns en fyr, Långe Erik. De hittar vejde som används för att färga slodaternas kläder blåa. Den köpes dyrt utifrån och Linné ser här en möjlighet till inhemsk odling och önskar att fälten voro fulla med vejde.

Så ser man en växt som inte hittas i Sverige tidigare, vit skogslilja, som växer vilt i skogen.

 

Vit skogslilja

Neptuni åkrar tycker Linné först ser ut som en plöjd åker, men vid närmare betraktelse är grus av nedmald kalksten. 

Man övernattar i Byrum och har svårt att hitta mat, eftersom befolkningen själv lider brist på bröd m m. Linné förundras över hur länge människorna kan vara utan mat. 

19 juni

Denna dag är det bönedag och man måste stanna på gården. De går ut på sandbergen och hittar myrlejon. Man hittar tre ovanliga växter: martorn, som aldrig tidigare setts i Sverige, sodaört, som Linné tidigare sett i Skåne samt saltarv.

20-21 juni

Medan stormen fortsätter fördriver man tiden i Horn med att ströva i gårdens ängar. Här hittar man återigen vit skogslilja. På kvällen 21 juni lugnar sig vädret och man reser österut förbi Högby kyrka och till stranden. Man kommer äntligen iväg till Gotland.

 

År 1991 satte Ölands hembygdsförbund upp en minnessten i Färjestaden över Linné och hans öländska resa 

 

Artikeln bygger på Bertil Gullanders bok om "Linné på Öland". Förutom den tryckta reseberättelsen har Gullander i boken kompletterar med uppgifter från Linnés opublicerade dagbok från resan. Gullander har i boken överfört Linnés växtnamn till dagens.

 

Allt på Öland 2020. Utvecklad av Tegelwebb