Horns kungsgård

MÅNGA OLKIA NATURTYPER

Horns Kungsgård är ett naturreservat med många olika sorters natur: betesmarker, klintkust, alvar, våtmarker, ädellövskog, ekhagar, slåtterängar samt sjön Hornsjön, Ölands största sjö. Området har ett rikt växt- och djurliv med exempelvis många orkidéer och sällsynta fladdermöss. Vid Klosterholmen finns ett fågeltorn. Fyra parkeringar finns. Torrtoalett finns vid de flesta parkeringarna. I Skogsgärdet finns slåtterängar med rik flora.

Idag bedrivs ett naturvårdsanpassat jordbruk på Horns kungsgård med uppfödning av nötkreatur. Naturen är mycket omväxlande och uppvisar en imponerande artrikedom. I lundarna sjunger halsbandsflugsnapparen. Vid Hornsjön kan man få uppleva både fiskgjuse och skräntärna. Skäggdoppingen häckar årligen. Sena vårkvällar har man chansen att lyssna till rördrommens spel och se fladdermössen jaga över vattnet.

VIKTIG KULTURHISTORISK PLATS

Horn var under medeltiden en by där Roma kloster på Gotland tidvis ägde flera gårdar. Kungsgården bildas 1551 då Gustav Vasa avhyste byns sex skattebönder och lade ihop gårdarna till en kungsgård. Gården sköttes i fortsättningen av en fogde som hade redovisningsskyldighet till kungen.

En av kungsgårdarnas uppgifter var att leverera varor som kungen behövde och i mitten av 1550-talet befaller Gustav Vasa att den kalk som finns på Horn ska skickas till Kalmar där den behövs bättre. Vid samma tid skriver kungen till fataburshustrun Anna i Stockholm att hon ska ta reda på de skinn och ostar som kommit från Horn och Borgholms ladugårdar när hon har kontrollerat vikten.

Genom skriftligt källmaterial vet vi att Gustav Vasa liksom hans son Erik XIV under kortare tider besökte godset. Med tiden utarrenderades gården och gårdens sysslor sköttes genom dagsverken av de människor som bodde på de upp till 18 torp som låg under Horn. På 1900-talet fanns också en viss statarinrättning. Idag finns en del av dessa torp fortfarande kvar men som fritidshus.

Horns första gårdsanläggning är inte känd till utseendet men mycket tyder på att den legat på samma plats som idag. Huvudbyggnaden består av en stor salsbyggnad under brutet tak. Genom en brand 1941 förstördes de flesta av ekonomibyggnaderna men många byggdes upp på samma plats.

Bland näringar som förekommit kan nämnas biodling på 1500-talet. På 1800-talet fanns ett brännvinsbränneri nere vid Hornsjön. Fisket i Hornsjön har utgjort ett väsentligt tillskott till gårdens ekonomi, med bland annat ett betydande ålfiske. Hornsjön är idag Ölands enda insjö och sätter stor prägel på området. Sjöns sänkning var klar 1910 och innefattade då 1,3 meter. Man kan notera att vattenspegeln varit en del av Östersjön fram till cirka 700-800 e Kr och har intill dess utgjort en skyddad havsvik.

Vid den västra sjökanten finns den sägenomsusade Klosterholmen. Som namnet antyder har stenruinen som finns här länge satts i samband med klosterverksamhet, vilket idag kan avfärdas. Istället rör det sig om ett så kallat fast hus, det vill säga en medeltida storgård med försvarsfunktion, en privat borg. Det finns även andra fornlämningar vid Hornsviken. Söder om gården finns bland annat rester efter fyra järnåldersgårdar med tillhörande stensträngssystem. Förutom ytterligare husgrundsområden finns också gravar och ett område med fossila åkrar intill Hornsmossen. 

HORNSJÖN

Hornsjön är idag Ölands största insjö och sätter stor prägel på området. Sjöns sänkning var klar 1910 och innefattade då 1,3 meter. Man kan notera att vattenspegeln varit en del av Östersjön fram till cirka 700-800 e Kr och har intill dess utgjort en skyddad havsvik. Fisket i Hornsjön har utgjort ett väsentligt tillskott till gårdens ekonomi, med bland annat ett betydande ålfiske.

FLADDERMÖSS OCH INSEKTER

Området är nämligen en av Sveriges allra bästa fladdermuslokaler med 12 av landets 18 arter. Sällsynta arter som förekommer här är barbastell och trollfladdermus. I de gamla grova ekarna trivs skalbaggar som ekoxe och mindre ekbock.

FAKTA

Naturreservatets storlek: 829 ha, varav 284 ha vattenområde. Beslutsår: 1979, utökning av reservatet 2001. Syfte: Att bevara områdets rika växt och djurliv samt det värdefulla kulturlandskapet med dess mosaik av åker, äng, hage och skog. Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Öppna länsstyrelsens karta

 

Länsstyrelsen i Kalmar län, område N46/K45 i Natur- och Kultur på Öland)

Mycket variationsrikt område med en rik kulturhistoria. Flertalet av de öländska naturtyperna finns inom en relativt liten yta. Klintkust med aktiv abrasion. Innanför kusten finns en smal remsa av särpräglade alvarmarker. Närmast gården ligger åkrar och flera fina hagar med gamla ekar. I Skogsgärdet finns en av Ölands fåtaliga slåtterängar. Hornsjön är öns enda större sjö. Vid Horns kungsgård finns rikligt med sällsynta växter och djur.

Horns kungsgård har en mycket omväxlande natur. Området innehåller ett koncentrat av Ölands olika naturmiljöer och här finns nästan alla öländska naturtyper företrädda. En bidragande orsak är den varierande geologin i området. På flera platser går kalksten i dagen och det finns svallsediment, torv och olika typer av morän.

Kalkstenen är bildad under underordovicium och utgörs främst av Holenkalksten, men inslag finns av Latorp- och Lannakalksten vid Hornsudde. Här kan man i Latorpkalkstenen se ett skikt med djupröda vårtor eller klumpar i den gråaktiga kalkstenen. Det är rester efter vad stenhuggarna kallar blodläget, ett sammanhängande rödaktigt skikt av järnoxid, bildat genom oxidation av havsbotten vid stark solinstrålning och rik tillgång på syre. I den undre delen av Hornsuddes Holenkalksten finns ett lager skiktad, grå till violett lersten, även kallad slamsten.

Utmed kusten finns en vackert utbildad klint. Söder om Hornsudde och strax norr om Fornbo pågår fortfarande erosion. Det senaste stora "raset" inträffade i början av 1930-talet. I strandlinjen finns lösbrutna stora kalkstensblock.

Vid Hornsudde förekommer rikligt med fossil. Här finns trilobiter från underkambrium Olenus truncatus, O. attenuatus och Agnostus pisiformis tillsammans med trilobiten Lejopyge laevigata från mellankambrium och brachiopoden Obulus appollinis från ordovicium.

Utmed kuststräckan ligger ett flertal låga strandvallar. En del är glest bevuxna med grusslok, tulkört, gul fetknopp och gulmåra. De något mäktigare strandvallarna har en torr gräsmarksflora. Utmed kusten söder om Hornsudde finns smala och långsträckta klapperstensfält. Materialet domineras på flera ställen av urbergsstenar med ett varierande inslag av kalksten.

Innanför kustremsan ligger öppna betesmarker, varav större delen är alvarmarker. Betesmarkerna vid Storskog, Norra alvaret, är framförallt en blandning av låga, torra strandvallar och däremellan liggande fuktiga partier. De torra gräsmarkerna är helt öppna och hyser arter som svartkämpar, axveronika, gulmåra, vårbrodd och fårsvingel. I de fuktiga delarna återfinns ältranunkel, vattenmåra, revsmörblomma och gåsört. Södra alvaret är av mer alvarlik karaktär. Låga strandvallar växlar med partier med tunnare jordar. På strandvallarna dominerar örtrika, torra gräsmarker. Det är här som flertalet enbuskar och enstaka träd växer. De tunnare jordarna karaktäriseras av ett uppbrutet växttäcke. På Korsalvaret längst i söder återfinns en mer traditionell alvarvegetation med grusalvar och hällmarker.

Mellan alvaret och inägomarken ligger Gåsekärr, en liten, permanent vattensamling. I väster och söder sluttar kalkstenen svagt och stora ytor översvämmas vintertid. Här finns vätvegetation med ärtstarr som dominant, med inslag av agnsäv, vattenmynta, ryltåg och ältranunkel. Närmare vattnet tar strandpryl över och bildar täta mattor. Ute i vattnet växer kransalger, slingor och ett inplanterat bestånd av röda näckrosor. Genom
kärret löper en bred stenmur. Öster om denna har våtmarken vuxit igen med bunkestarr. Gåsekärr är ett viktigt reproduktionsvatten för långbensgroda. Runt kärret finns ett rikt fågelliv.

Invid gården ligger ett flertal betesmarker. Flera med gamla ekar, andra har en mer ängslik karaktär. Kalvhagen strax norr om gården, tillhör en av områdets finaste ekhagar. Vanliga växter är vårbrodd, darrgräs, brudbröd, solvända, prästkrage, vildlin, tvåblad och korskovall. De ängsliknande betesmarkerna längre söderut har en glesare markflora, vilket har sin förklaring i ett tätare trädskikt.

I Skogsgärdet ligger en mycket fin löväng med den typiska växlingen mellan öppna ytor och smala lövridåer. Ängen genomkorsas av flera stensträngar. Dessa ger området dess karaktär. Det är i anslutning till stensträngarna som träd och buskar har tillåtits växa upp.

Till de vanligaste trädslagen i Skogsgärdet hör lind, ask och ek, medan oxel, alm, björk, sälg och lönn förekommer mer sporadiskt. I lövridåerna växer buskar, varav hassel är den vanligaste. Hasseln växer ibland som enskilda buskar ute på slåtterytorna. Flertalet gamla askar bär spår av tidigare hamling. Under senare år har hamlingen återupptagits. I ängen verkar det ha förekommit stubbskottsbruk. De tydligaste spåren av återkommande avverkningar kan man se på lind och ek. Markfloran i de skuggigare delarna av ängen har lundkaraktär. Dominerande växter är skogskovall, lundgröe, vårärt, hässlebrodd, skogsbingel, tandrot, blåsippa och blodnäva.

De öppna slåtterytorna har en mycket artrik ört- och gräsflora. Ve- getationen är främst av frisk-fuktig typ och ganska lågvuxen. Många växter är direkt gynnade av slåttern. Till dessa hör rödklöver, prästkrage, skogsnycklar, tvåblad, ängsfryle, gulvial, vitmåra, korskovall, brudsporre, hartmansstarr och gökblomster. Vid sidan av dessa arter förekommer många andra som är beroende av en fortsatt hävd. På flera platser i ängen finns små, kärrartade partier. Dessa delar är lövrika och skuggiga och träden växer ofta på socklar. Markfloran är mycket högvuxen och starrdominerad.

Strax norr om Skogsgärdet, i Åkergärdet, finns före detta slåtterängar som idag betas. De är helt öppna med en rik flora, särskilt ärtväxter som backklöver, rödklöver, jordklöver och harklöver är vanliga.

I de båda åkergärdena samt i områdena norr om kungsgården finns åkrar. Många har en oregelbunden form, ofta med stora odlingsrösen ute i åkern. Längs åkerrenarna och i rösena växer askar som tidigare varit hamlade.

I det östra gärdet samt längs Hornsjöns stränder finns täta och skuggiga lövskogar. Ek och ask är de vanligaste trädslagen, men i de fuktiga delarna förekommer en hel del björk och al. Lövskogen i östra gärdet kännetecknas av ett örtrikt fältskikt med tandrot, nejlikrot, blåsippa, liljekonvalj, häckvicker, lundgröe och lundslok. Strandskogen norr om Klosterholmen är en blandskog av björk, ek, ask och al. Inslag av rena aspbestånd finns också.

Hornsjön är Ölands enda större sjö. Den har bildats genom att en havsvik snörpts av. Sjön sänktes i början av 1900-talet cirka 1,3 meter. Tanken var att vinna mer odlingsmark. Det största djupet i sjön är idag runt fyra meter. Över stora arealer av sjöns botten växer kransalger. Särskilt utanför Klosterholmen och norr om Tärnholmen finns stora bestånd. Andra vanliga vattenväxter är vattenbläddra, trådnate och gäddnate. I Hornsjön har tio fiskarter påträffats, vilket är en hög siffra även för fastlandet. Av dessa är mört, abborre och braxen talrikast. Vidare finns benlöja, sarv, gärs, sutare, gädda, ruda och ål. Det finns även ett bestånd av flodkräfta.

Längs Hornsjöns nordvästra strand, norr om Klosterholmen, finns ett stort bladvassområde delvis bevuxet med videbuskage och björk. Innanför vassen finns en bård av både al- och björksumpskog. I alskogen, som inte är särskilt grov, växer strandlysing, slokstarr, bunkestarr och vattenmynta.

Vid Hornsjöns nordöstra strand finns små områden med strandkärr. Det är ag som är vanligast, men bladvass tar vid ut mot det öppna vattnet. En ung alsumpskog ansluter till stranden. Här växer bland annat blåhallon, strandlysing, strätta och älgört. Denna våtmarkstyp är ovanlig på Öland.

Naturen vid Horns kungsgård är mycket rik på kärlväxter. Totalt har omkring 500 arter påträffats, varav flera sällsynta: åkermadd, taggkörvel, alvarmalört och hylsnejlika. Den rika förekomsten av gamla träd, särskilt ek, ger goda förutsättningar för en rik lavflora. På trädstammarna har flera sällsynta arter hittats, flertalet av dessa trivs i öppna och halvöppna miljöer. Exempel på sådana lavar är matt pricklav, liten sönderfallslav, stiftklotterlav, hjälmbrosklav och gammelekslav. Den varierande naturen i området runt Horns kungsgård skapar en rad olika livsbetingelser, och är rik på svampar. På det betade alvaret har man funnit stjälkröksvamp och fatsvamp. Den sistnämnda är en sällsynt svamp som endast växer på gammal hästspillning. Oxtungssvampen växer på gamla, grova ekar. I lövskogen kan man få se den gulprickiga vaxskivlingen.

Horns kungsgård hyser en rik fauna. Vid en inventering av fågellivet fann man imponerande 101 häckande arter. En särskild specialitet är den rika förekomsten av halsbandsflugsnapparen. I skogarna är olika arter av sångare vanliga, bland annat grönsångare, härmsångare och trädgårdssångare. I Hornsjön häckar årligen flera par av skäggdopping. Över sjön kan man få se både fiskgjuse och skräntärna. Sena vårkvällar och nätter kan man även lyssna till rördrom och nattskärrespel. Vid Hornsjöns västra strand finns ett fågeltorn.

Området är Ölands främsta lokal för fladdermöss. Tolv av landets arton arter har konstaterats här, varav flera rödlistade. Bland de arter som påträffats finns dammfladdermus, barbastell, trollfladdermus och sydfladdermus. I flera kärr spelar långbensgrodor om vårarna och även det lägre djurlivet är rikt vid Horns kungsgård. Området uppmärksammades av entomologer redan i början på 1900-talet och 1920 gjordes en omfattande inventering av framförallt av steklar, skalbaggar och skinnbaggar. Flera arter som då påträffades är idag mycket ovanliga i landet, som baltisk sandvägstekel, palpgeting och guldstekeln Spinolia unicolor. Den senare klassas i rödlistan som utdöd på Öland. På 1930-talet hittades Westerlunds vägstekel för första gången i Sverige i området och det dröjde mer än 50 år innan någon hittade den i landet igen. Begränsade studier under senare år visar att stekelfaunan inte längre är lika rik, men det finns en del intressanta fynd från senare år, bland annat från Hornsjöns östra strand där flygsandvägstekel och rovstekeln Tachysphex fulvitarsis påträffats. Den senare är bara känd från Skåne och Öland. För steklarnas tillbakagång har säkerligen igenväxningen varit en bidragande orsak. Mindre ekbock, som är knuten till gamla ekar, är påträffad vid flera tillfällen. Ekoxen har en livskraftig population i området och vissa år har den uppvisat närmast massförekomst av svärmande djur. Den omtalade läderbaggen är påträffad i närheten och anses också kunna finnas i ekhagarna vid gården. Flera av skalbaggarna är rödlistade. Till dessa hör ädelguldbagge, blankknäppare, gulbent kamklobagge, prydnadsbock, mörk cylinderbock, rödhjon, töckenfärgad ögonfläcksbock, ekträdlöpare, stor vedsvampbagge, dubbelhårig brunbagge och nästtjuvbagge. Även andra insektsgrupper är väl representerade. Här förekommer till exempel skärrande gräshoppa och skinnbaggarna Peritrechus lundii och ljus sköldskinnbagge. Även fjärilsfaunan är rik med arter som åkervindefly, rödklintplattmal, besksötemal, hagtornsommarvecklare, piltecknad fältmätare, grenkungsljuskapuschongfly och tvillingfläckat rörfly. Vassborraren har sin enda lokal i Sydsverige vid Hornsjön.