Ölands strandvallar

  • Litorina-vallen Gullehamn Foto: Stefan Svenaeus
  • Klappersten Neptuni åkrarFoto: Stefan Svenaeus
  • Bro över bäck som går genom strandvallarna vid Norra Kvinneby Foto: Stefan Svenaeus
  • Litorina-vallen Seby gravfält Foto: Stefan Svenaeus
  • Litorina-vallen Ottenby gravfält Foto: Stefan Svenaeus
  • Ancylus-vallen Stora Dalby gravfält Foto: Stefan Svenaeus
  • Ancylus-vallen Stora Frö gravfält Foto: Stefan Svenaeus
  • Ancylus-vallen Mosshaget-Skedås Foto: Stefan Svenaeus

Nästan överallt på Öland har Östersjön och dess olika stadier påverkat landskapet med sina bränningar mot stränderna. Ibland genom att spola bort det finare materialet (svalla) och bilda klappersten, t ex vid Neptuni åkrar, ibland genom att bilda strandvallar med sand och grus.

Klappersten Neptuni åkrarFoto: Stefan Svenaeus

Neptuni åkrar

Fortfarande bildas små strandvallar genom den landhöjning som pågår. Mellan vallarna kan små kärr uppstå.

De mest kända strandvallarna är Ancylus-vallen och Litorina-vallen. Här ligger de flesta byar. I vallarna har man hittat tillräckligt med grundvatten för sin bosättning.  Många vägar på Öland går på någon av dessa vallar, t ex östra landsvägen och här finns stora gravfält, som t ex Seby gravfält (Litorina-vallen) på sydöstra Öland.

Litorina-vallen Seby gravfält Foto: Stefan Svenaeus

Seby gravfält

Här kan du se ungefär var de båda större strandvallarna ligger (RÖD = Ancylus-vallen, BLÅ = Litorina-vallen)

På sydöstra Öland är vallarna dominerande och därför har landskapstypen här fått ett särskilt namn: Östra Ölands strandvallsområde. Genom att Öland sluttar mot öster har smält- och regnvatten samlats innanför vallarna och bildat ett, en gång i tiden, stort våtmarksområde, vilket idag är genomgrävt på många ställen för att avvattna jordbruksmark. Av detta en gång så stora och fågelrika våtmarksområde återstår endast rester. Ett exempel på ett sådant genombrott är vid den gamla stenvalvsbron vid Norra Kvinneby över Frösslundabäcken.

Bro över bäck som går genom strandvallarna vid Norra Kvinneby Foto: Stefan Svenaeus

Stenvalvsbro över Frösslundabäcken vid Norra Kvinneby

Den äldsta av dessa två strandvallar är Ancylus-vallen som bildades under en tid då mycket smältvatten från inlandsisen samlades i Ancylussjön ca 10 800 - 9 000 år före nutid, som därvid fick en låg salthalt. Den har fått sitt namn efter en liten sötvattenssnäcka, Ancylus fluviatilis. Möjligheten för saltvatten att komma in vid dagens Stora och Lilla Bält var stängd och smältvattnet från inlandsisen hade sitt utlopp via Vänern genom den s k Svea älv. Enligt beräkningar kan den ha haft en vattenmängd som var större än våra dagars Niagarafallet. När Svea älv uppkom sänktes nivån i Baltiska issjön, som föregick Ancylussjön, med 26 m på en gång. Idag kan man följa Ancylus-vallen från Hulterstad i söder till Övre Vannborga i norr.

Ett parti av Ancylus-vallen, som till till viss del är beskogat med tallar men mestadels öppet och betat, finns vid Mosshaget-Skedås, på mellersta Öland, där ett naturvårdsprojekt utförts genom att växtskiktet öppnats på olika ställen för att gynna den biologiska mångfalden.

Ancylus-vallen Mosshaget-Skedås Foto: Stefan Svenaeus

Mosshaget-Skedås

Vid Stora Dalby gravfält, nordost om Borgholm, ligger de stora rösena på Ancylus-vallen.

Ancylus-vallen Stora Dalby gravfält Foto: Stefan Svenaeus

Stora Dalby gravfält

Hörninge mosse, öster om Borgholm, har bildats genom att vatten stängts in mellan Ancylus-vallarna.

På västra sidan fortsätter Ancylus-vallen söderut med några mindre avbrott till Risinge, söder om Mörbylånga, där den upphör. Norra Öland låg vid denna tid under vatten och här finns därför ingen vall från denna tid.

När man kör ner till Beijershamn från vägen mellan Färjestaden och Mörbylånga passerar men över båda vallarna. Den som ligger närmast landsvägen, där Stora Frö gravfält ligger, är Ancylus-vallen. 

Ancylus-vallen Stora Frö gravfält Foto: Stefan Svenaeus

Stora Frö gravfält

Vid sidan av Ancylus-vallen löper Litorina-vallen, men på lägre nivå, närmare dagens havsstrand. Litorinahavet (9 000  - nutid) uppstod efter Ancylussjön när mängden smältvattnet från inlandsisen hade blivit så stor att ett utlopp bildades vid dagens Stora Bält. Därigenom torrlades Svea älv. Sallhalten steg till en nivå som är högre än dagens.

Litorinahavet har fått sitt namn av en liten saltvattenssnäcka, Litorina litorea.

Idag har Litorinahavet, eller Östersjön som den kallas, en lägre salthalt som kallas brackvatten.

På östra Öland löper Litorina-vallen parallellt med strandlinjen från Löt till Ottenby. Vid Ottenby svänger den norrut ett stycke och där finns ett stort gravfält, Ottenby gravfält.

Litorina-vallen Ottenby gravfält Foto: Stefan Svenaeus

Ottenby gravfält

Norr om Borgholm, vid västra kusten, är Litorina-vallen tydlig vid Gullehamn och även lite längre norrut vid Äleklina och Bruddesta, där den lilla kustvägen går på Litorina-vallen, som här löper ovanpå kalkstensklinten.

Litorina-vallen Gullehamn Foto: Stefan Svenaeus

Gullehamns gravfält

Från ett ännu äldre statium av Östersjön, Baltiska issjön, härstammar en mindre omfattande vall, Krönvallen, som ligger ovanpå landborgsklinten på västra sidan, t ex vid Borga hage.

På norra Öland har vallar bildats i senare tid genom vindens påverkan, s k flygsand.

Källor: Öländsk natur, Dagmar Lundegårdh (1994), Natur och kultur på Öland, Länsstyrelsen i Kalmar län (2001), SkyTEM-undersökningar på Öland
– Geologiska tolkningar och hydrogeologisk tillämpning, SGU (2018)

Allt på Öland 2021. Utvecklad av Tegelwebb