Ormbär

Vetenskapligt namn: Paris quadrifolia

Förekomst: Tämligen allmän

Ormbär är en flerårig kal ört med krypande jordstam. Stjälken blir två till tre decimeter hög och har fyra brett ovala bladen som sitter i en krans mitt på stjälken. Ormbär blommar i maj-juni med en grönaktig blomma som sitter ensam i toppen av stjälken. Blomman har åtta gröna lansettlika kalkblad som sitter två kransar, åtta gulgröna ståndare och ett mörk purpurrött fruktämne med fyra smala mörka märken. Frukten är ett runt, svartblått och blådaggigt bär.

Ormbär är lätt att känna igen på de vanligen fyra brett ovala bladen som sitter i en krans mitt på stjälken och den kan knappast förväxlas med någon annan art. Bäret, som är giftigt, har dock en viss likhet med bären hos blåbär och kan därför av misstag plockas av barn.

Ormbär är ganska vanlig på fuktig, skuggig, mullrik mark i hela landet.

Artnamnet quadrifolia betyder med fyra blad och kommer av latinets quattor (fyra) och folium (blad). Trollbär, parört, soögon är äldre svenska namn på arten.

Källa: Den virtuella floran

På Öland växer ormbär på kalk- och mullrik skogsmark som gärna får vara stenbunden. Den är en vanlig vårväxt i öländska lundar och ses i hässlen, ädellövskog, annan lövskog och sällsynt i barrskog. Ibland står den kvar i små lövskogsrester som omges av åkrar som i Beteby och Smedby lundar, Mörbylånga respektive Smedby sn. Ormbär ses också i trädbärande slåtterängar, på skogsholmar i större kärr och kan klara den extrema miljö som erbjuds på högar med bränd alunskiffer.

Ormbär följer utbredningen för ädellövskogar på Öland och är vanlig i Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret växer den i några mindre, planterade skogsdungar. I Bödas ganska magra barrskogar är den sällsynt och saknas nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland.

Källa: Ölands Flora, Ölands Botaniska Förening 2024

Blomningstid på Öland enligt Artportalen

Den ensamma gröngula blomman saknar nektar. Istället utsöndrar den en obehaglig lukt som lockar flugor, som får agera som pollinatörer. Hela växten, särskilt det blåsvarta bäret och jordstammen, innehåller giftiga saponiner. Bäret smakar dessbättre illa och några förgiftningar är inte kända. Från Roslagen uppges att de torkade och pulvriserade bären använts mot "håll och styng". I övre Dalarna användes växten mot engelska sjukan. 

Ormbär uppges vara laxerande och svettdrivande samt har en svagt narkotisk verkan som påminner om opium. Växten har i andra länder även anlitats mot mental ohälsa, pest och rabies. Den färska örten har nyttjats mot kramper och gikt, vid ögoninflammation och som omslag på sår och bölder. Under medeltiden rekommenderades ormbär i vin som kärleksdryck.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist 2016)