Karta: LänsstyrelsenEtt världsarv är ett kultur- eller naturminne som enligt Världsarvskonventionen anses så värdefullt att det är av betydelse för hela mänskligheten. Det är platser som på ett unikt och oersättligt sätt vittnar om jordens och människans historia och därför skall bevaras för kommande generationer som en del av vårt gemensamma arv.
Södra Ölands odlingslandskap är ett kulturarv i kategorin levande kulturlandskap. Området skrevs in på världsarvslistan år 2000 vid världsarvskommitténs möte i Australien.
Motiveringen lyder:
- Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi.
- Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tas tillvara på ett optimalt sätt.
MARKENS INDELNING
I äldre tider gjordes en uppdelning av markerna i inägojord och utmark. Inägorna låg närmast byn och bestod av åker och äng. Utmarkerna – alvaren och sjömarkerna – användes som betesmarker.
I samband med jordbrukets omvandling under 1800-talet upphörde denna indelning av markerna på fastlandet och på andra ställen i Europa. Utmarken blev inte längre en del av jordbruket utan användes till skogsproduktion. På Öland satte naturförutsättningarna stopp för detta, varför man fick behålla den gamla indelningen. Idag odlar ölänningarna den jord som odlats många generationer tillbaka och låter beta de marker som har betats i tusentals år. Detta är unikt.
Det är förfäderna till dagens bönder som gjort att södra Öland nu är ett världsarv. För att de unika natur- och kulturvärdena ska finnas kvar, måste det också i framtiden finnas ett levande jordbruk. I Sverige har vi ofta lyft fram äldre tiders småskaliga jordbruk som en estetisk förebild. Vi har vant oss vid att se den moderna tidens rationalisering som ett stort hot mot de natur- och kulturhistoriska värdena i landskapet.
Människan har i alla tider påverkat sitt landskap utifrån sina behov, kunskaper och tillgängliga hjälpmedel. Det är därför viktigt att inte bara se till det förflutna, utan att också rikta blicken mot framtiden.
BRUKA OCH BEVARA
Det är förfäderna till dagens bönder som gjort att södra Öland nu är ett världsarv. För att de unika natur- och kulturvärdena ska finnas kvar, måste det också i framtiden finnas ett levande jordbruk. De öländska bönderna är i sitt dagliga liv, på olika sätt, en förutsättning för detta unika landskap. Foto Ingemar Karlsson
DAGENS LANTBRUK
I Sverige har vi ofta lyft fram äldre tiders småskaliga jordbruk som en estetisk förebild. Vi har vant oss vid att se den moderna tidens rationalisering och teknikutveckling som ett av de största hoten mot de natur- och kulturhistoriska värdena i landskapet. Därför är det nödvändigt att se den moderna bondens sätt att bruka sina marker som en del i en lång historia av mänskligt landskapande. Det är viktigt att inte bara se till det förflutna, utan att också rikta blicken mot framtiden.
GRÖDOR OCH BOSKAP
Jordbruket är sedan länge den dominerande näringen på södra Öland. Idag svarar jordbruk, tillsammans med livsmedelsindustrin, för ca en tredjedel av arbetstillfällena i Mörbylånga kommun. I kommunen finns cirka 350 jordbruksföretag (2010). Mörbylångadalens åkerjordar är bland de bördigaste i Sverige. Här odlas specialgrödor som sockerbetor, bruna bönor, lök, jordgubbar, potatis och gurka. I övriga delar av världsarvsområdet dominerar djur- och mjölkproduktion. På dessa gårdar odlas främst foder till de egna djuren.
BYAR OCH GÅRDAR
Radbyn
Av Ölands drygt 300 byar är cirka 200 radbyar. En radby är en by där alla gårdarna ligger tätt intill varandra på rad utmed bygatan eller landsvägen. Det speciella med de öländska radbyarna är att alla gårdarna i byn har kommit till samtidigt. I den medeltida Östgötalagen (tillämpad även på Öland före mitten av 1300-talet) finns regler för hur bönderna skulle lägga ut en radbytomt. Gårdarnas tomtbredd mot bygatan har olika bredd. Ju bredare tomten var desto större andel hade gården i byns inägojord.
Radbyn är från början inte enbart öländsk utan har funnits i hela östra Mellansverige. I och med laga skiftet splittrades byarna på fastlandet. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård.
Klungbyn
Förutom radbyn finns det på Öland en byform som kallas klungby. Det finns cirka 100 klungbyar på hela ön, de flesta på norra Öland. I klungbyn är bebyggelsen inte strikt reglerad som i radbyn utan ligger spridd, till exempel kring en vägkorsning. Exempel på klungbyar på södra Öland är: Stora Dalby, Enetri, Kärra, Sebberneby, Lindby, Svibo och Lunda. Klungbyn är den vanligaste byformen i Kalmar län.
Den götiska gården
Gården kallar vi den bebyggda tomten, bondgården, vilken utgör själva brukningscentrum. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård. Från bygatan går man genom ett portskjul för att komma in på gården. Först möter man ladugården, logar och lador, d.v.s. fägården. Längre upp på tomten ligger mangården med boningshus, bodar och dass. Mellan boningshuset och ekonomibyggnaderna finns alltid ett staket eller en mur. När gårdarnas hus är placerade på detta sätt kallas gårdsformen götisk. Gårdstypen fanns före 1800-talets skiften i stora delar av östra Sverige.
Skiftesverk och stenhus
Skiftesverk är en träbyggnadsteknik som använts mycket på Öland. Skiftesverkets väggar bestod av liggande kraftiga, sågade plankor eller kluvna stockar, inpassade i grova hörnstolpar. Främst har ek använts eftersom det är ett starkt och segt träslag. Med denna teknik har även tunna, krokiga, olika breda och olika långa plankor kunnat användas. Skiftesverkstekniken krävde bara hälften så mycket ekvirke som en motsvarande knuttimrad byggnad. Högsula är en konstruktion där en rad av mittstolpar bär upp ladan. Tekniken fanns redan under järnåldern. Den öländska kalkstenen användes främst som byggnadsmaterial till uthus och boningshusens grunder. Kalkstenen avger nämligen för mycket fukt för att vara hälsosam för människor att bo i. Den gotländska kalkstenen fungerar däremot utmärkt som byggnadsmaterial till boningshus.
Väderkvarnar
Ingen besökare på Öland kan undgå att lägga märke till de väderkvarnar som finns här. De flesta är så kallade stubbkvarnar med ett rörligt kvarnhus. Kvarnarna användes för att mala säd. Under 1800-talet fanns det närmare 2 000 kvarnar på Öland. Anledningen till detta var den ökade uppodlingen och ett förbättrat välstånd. Alla bönder ville ha sin egen kvarn. Kvarnarna är lösöre, dvs. de följer inte med gården utan ägaren kan ta den med vid en eventuell flytt. Idag finns det cirka 350 kvarnar kvar på hela Öland. Idag används inte kvarnarna. De flesta ägs och underhålls av socknarnas hembygdsföreningar.
STENMURAR
Öland har alltid varit ett trädfattigt landskap och kalkstenen har varit ett viktigt byggnadsmaterial. Murarna på Öland ser ungefär likadana ut men är olika gamla. De äldsta murarna är från medeltiden och går runt byarnas inägogränser. Under 1800-talet enskiftades och laga skiftades de öländska byarna. Då delades jorden upp mellan gårdarna. Från denna tid är alla de murar som finns kring de enskilda åkrarna. Ofta kan man skilja dessa murar åt genom att de medeltida inägomurarna har böjda eller lite krokiga former medan skiftesmurarna är spikraka.
När djurgårdsinrättningen hade upphört i början på 1800-talet delades kronans marker upp. Som ett resultat av denna utmarksdelning tillkom de stenmurar som idag ger karaktär åt alvaren och sjömarkerna. Den första muren som lades på Stora alvaret lär vara den så kallade Mittmuren. Muren är drygt fyra mil lång och går i nord-sydlig riktning tvärs över hela Stora alvaret. Många byar lät bara bygga stenmurar runt byns yttre gränser och nyttjade betet gemensamt.
De flesta murarna är lagda under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Uppgifter finns att stenmurar byggdes på alvaret ända fram till 1930-talet.