Örter (utom orkidéer)

Gul sötväppling

Vetenskapligt namn: Melilotus officinalis

Förekomst: Allmän

Gul sötväppling är ganska vanlig i Syd- och Mellansverige men förekommer också sällsynt eller tillfälligt i flera av de nordliga landskapen. Den växer på kulturpåverkad öppen mark, till exempel i vägkanter och på ruderatmark. Den växer gärna tillsammans med vit sötväppling.

Gul sötväppling är en tvåårig ört som kan bli mer än en meter hög. Stjälken är upprätt och bladen är trefingrade med tandade avlånga småblad. Gul sötväppling blommar från juli till september med gula blommor som sitter samlade i avlånga klasar. 

Den gula sötväpplingen har haft medicinsk användning. Den har inflammationshämmande egenskaper och har använts invärtes vid förkylningar och luftrörskatarr samt utvärtes mot hudinflammationer. Te på bladen kan drickas vid förstoppningar och huvudvärk samt verkar milt lugnande. Blad och blommor har använts mot svullnader och bölder, man gjorde också plåster av pulvriserade blommor som blandades med smält talg och vax. 

Sötväpplingar innehåller kumarin, som ger de torkade bladen en stark och söt doft. De har därför ofta ingått i doftblandningar och tobakstillsatser. Om sötväpplingar möglar och ruttnar bildas ett giftigt ämne, dicumarin, som hämmar blodets koagulering. Om djur äter av fuktigt hö som innehåller sötväppling kan eventuella blödningar hos djuren få ett dödligt förlopp. Sötväpplingen används därför inte längre till djurfoder, men däremot vid framställning av råttgift.

Den gula sötväpplingen kommer från Centraleuropa och Asien. Den infördes som foderväxt i Sverige i början av 1800-talet. Numera växer den förvildad. 

Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på att arten använts som läkeväxt. Släktnamnet Melilotus användes redan av Theofrastos (300 f. Kr.) om en ärtväxt. Namnet kommer av grekiskans meli (honung) och Lotus som är det vetenskapliga namnet på släktet käringtänder.

Allt på Öland 2021. Utvecklad av Tegelwebb