Fårsvingel

Vetenskapligt namn: Festuca ovina

Förekomst: Allmän

Fårsvingel är ett av våra allra vanligaste gräs och förekommer i hela landet, även i fjälltrakterna. Den växer framförallt på näringsfattiga torra platser, som torrbackar, hällmarker, hedar och skogsbryn. 

Fårsvingel är ett flerårigt, tätt tuvat gräs med tuvor som har har en karaktäristisk blandning av levande grågröna blad och vissna gulnade blad. Stråna kan bli upp till fyra decimeter höga. Bladen är mycket smala, endast en halv millimeter breda, och ihoprullade. Arten blommar från maj till juli. Vippan är liten, grågrön eller ibland med rödaktig ton. Småaxen har tre till sex blommor och tydliga borst på ytteragnarna.

Fårsvingel utgör på Öland en stor del av växttäcket på alvar, torrängar och öppna, magra betesmarker. Den är konkurrenskraftig på näringsfattiga, solöppna, torra och tidvis torra marker. Den gillar inte beskuggning och gödsling. Dess rötter kan följa med i markens uppfrysningsrörelser. På alvarens fårsvingelhedar är den en av de få växter som härdar ut vid torka. 

Under sin öländska och gotländska resa 1741 förundrade sig Linné över att fåren föredrog detta magra gräs framför frodigare växter och han prisade dess foderegenskaper.

Artnamnet ovina kommer av latinets ovis (får) och syftar på att arten ansågs vara bra fårbete. Namnet Festuca användes för ett gräs redan av Varro som dog år 27 f. Kr. Namnet kan eventuellt härledas ur det keltiska ordet fest (föda, betesmark), vilket skall syfta på att de var betesväxter.

Läs Honor C. Prentice krönika över fårsvingel (Ölands Naturskyddsförenings hemsida)