Ormtunga

Vetenskapligt namn: Ophioglossum vulgatum

Förekomst: Tämligen allmän

Ormtungan är omisskännlig med ett enda, tjockt äggrunt blad vid växtens mitt och två sporgömmerader i axlik bildning i toppen. Det är lätt att förbise den lilla ormbunksväxten i den örtrika ängsvegetationen. Ormtungan är fortfarande vanlig i de traditionellt betade kalkfuktängarna strax ovanför den egentliga strandzonen. Den kan fördra en liten mängd salt och växer även i strandzonen på väldränerade rödsvingelängar. Ormtungan trivs bäst på mullrik, frisk eller växelfuktig mark. Den hör till en lågvuxen vegetationstyp och konkurreras ut vid den igenväxning som sker när slåtter och bete upphör.

I Sverige i övrigt är ormtungan vanligast på strandängar vid mellersta och södra Östersjön. Sin huvudutbredning har arten i Mellaneuropa, men den finns även i östra Nordamerika och på de japanska öarna.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

Ormtungan har i äldre tider ansetts vara ett utmärkt sårmedel med renande och uttorkande egenskaper. Den ansågs kunna läka sådana sår för vilka inga andra medel hjälpte. Den uppges även ha hjälpt vid bråck, näsblod och inre blödningar. Mycket anlitad var en starkt grönfärgad beredning i olja. Som läkeväxt är ormtungan sedan länge bortglömd men det gamla gotländska namnet läketunga skvallrar om den forna användningen.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist)