Murgröna

Vetenskapligt namn: Hedera helix

Blommar mellan vecka 38 och 48.
Blomningstiden är ungefärlig och kan variera mellan åren

Förekomst: Allmän

Murgrönan är en av vårt lands få lianer, alltså en vedartad klätterväxt som håller sig fast vid underlaget med korta häftrötter. Den klättrar på trädstammar, klippor, murar eller byggnader. Den är vintergrön och beroende av ett milt klimat med hög luftfuktighet på vintern. Klimatet sätter dess nordgräns i Sverige i höjd med Bohuslän-Södermanland. Jordmånen är en frisk, lucker mulljord med goda näringsförhållanden. Murgrönan har mycket stor förmåga att klara sig på starkt beskuggade ståndorter. Den har härigenom gynnats av skogarnas igenväxning och är nu förhärskande på stora arealer lövskog och hässle på Öland.

I stället för de normala, treflikiga bladen bär de blombärande skotten oflikade, päronbladslika blad. Blomningen sker först i september-oktober och de nektarrika blommorna lockar då till sig mängder av flugor och bin.

De svarta frukterna mognar påföljande vår och sprids med fåglar, främst trastar. Bildningen av blombärande skott sker främst på den del av växten som klättrat i höjden och överlevt ett antal vintrar men kan stundom även ses på markkrypande delar.

Möjligheten att överleva och framgångsrikt sätta frukt är större i kusttrakterna. I sällsynta fall kan mugrönan som klättrande bli 30 m hög. Gamla exemplar kan få trädartad stam. På många håll på Öland, till exempel på nordöstra udden, kan man se mäktiga murgrönor som klättrat upp och lövat stora tallar.

Utbredningen omfattar Europa till en Östlig gräns genom Estland till Svarta havet.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

I antikens Grekland har murgrönan setts som symbol för livsglädje och var helgad åt vinets gud Dionysos. Det var vanligt att man smyckade sig med kransar av murgröna till bröllop och andra festligheter. De första kristna såg växten som en sinnebild för odödligheten och den himmelska glädjen. Murgrönan kan bli mycket gammal. Man känner till exemplar som är upp till 400 år gamla.

De blåsvarta bären, särskilt fröna, är giftiga och har använts som kräkmedel. Hela växten innehåller ämnen som kan irritera hud och slemhinnor. Bladen är kraftigt slemlösande, upphostningsbefrämjande och kramplösande. Te eller tinktur kan nyttjas vid luftrörskatarr och kikhosta. Bladen har även sårläkande verkan och kan lindra vid mindre sår, solsveda och reumatism samt sägs motverka celluliter. I folkmedicinen har murgrönan bland annat använts som omslag mot nervsmärtor, gikt och ischias samt i en tinktur mot tandvärk. 

Murgrönan har, i alla fall under en stor del av 1900-talet, fått dras med dåligt rykte. Det finns åtskilliga vittnesmål om att man trodde den kunde framkalla sjukdomar, olyckor och rentav död. "Där murgrönan trivs, där trivs inte hemtrevnaden", lyder ett talesätt. Detta kan till viss del ha att göra med att murgrönan är giftig, men den största anledningen är sannolikt att den används i begravningskransar, något som blev vanligt i slutet av 1800-talet.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist)