Puktörne

Vetenskapligt namn: Ononis spinosa subsp. procurrens

Förekomst: Mindre allmän

Puktörne hör hemma i de torra gräsmarkerna. Den växer också på sandfält, störd mark vid vägar och åkerrenar osv. Arten är bunden till näringsfattiga förhållanden och dess växtplatser ligger alltid torrt och solvarmt. Puktörnet verkar inte vara så noga med om marken är kalkrik eller kalkfattig, basisk eller svagt sur. Den föredrar genomsläppligt underlag med sand och grus, men ibland står den på lera eller andra finjordar. Puktörnet gynnas av bete och missgynnas i konkurrensen vid igenväxning eller om växtplatsen gödslas.

Stjälken är krypande och grenig. Den är något förvedad, och längst ut på sidoskotten kan man se tornar som ger plantan visst skydd mot betande djur. Jordstammen är djuprotad och hård. Bladen är klibbiga av körtelhår och utsänder en svag doft. De ljusröda blommorna sitter en och en i bladvecken och blommar på högsommaren.

Öland finner man den mest i de västra delarna mitt på ön samt i norr. I övriga landet växer arten främst i Skåne och Gotland. Härutöver finns den på enstaka växtplatser längs kusterna. Huvudutbredningen i Europa är sydvästlig.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

Blomning enligt Artportalen

De långa och sega rötterna var förr ett irriterande hinder vid plöjning och harvning av åkrarna. Gamla namn på växten minner om detta, som till exempel ploghäfta, järnrötter och lievarg. Puke är fornsvenska och betyder djävul eller ond ande. Ett annat gammalt namn på växten är djävulstörne. Blad och blommor verkar urindrivande och användes förr vid blåskatarr och blåssten. Roten smakar sötaktigt, men äckligt. En dekokt av den brukades mot njursten, grusplågor och urinstämma. Numera har puktörnet ingen användning.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist)

UTBREDNING PÅ ÖLAND enligt Artportalen