Rosettjungfrulin

Vetenskapligt namn: Polygala amarella

Förekomst: Allmän

Rosettjungfrulin är lågvuxen och har till skillnad mot övriga jungfrulinarter jordbladen i rosett. Arten trivs bäst i betespräglade kalkfuktängar och tuvor i kalkkärr. Den uppsöker där små luckor orsakade av trampskador i vegetationen eller områden i våtmarken med lägre växtlighet på steniga partier o dyl. Rosettjungfrulinet har svag förmåga att konkurrera i högre växtlighet. Den lyckas däremot bra på bar mark, i diken och i fuktiga vägkanter. Växten tycks vara ganska hårt bunden till kalkrika finjordar som under en stor del av året är genomfuktade. På fuktmarker som gödslas eller upphör att betas missgynnas den. Rosettbladen är äggrunda medan stängelbladen är smalare. Blommorna varierar under blomningstiden i maj-juni från skärt till blekt blått.

Rosettjungfrulin har kontinental huvudutbredning i Europa och västra Asien. I Sverige finns den även tämligen rikligt i Uppland och kring kalkbergen i Västergötland men är i övriga kalktrakter tämligen sparsam.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

Rosettjungfrulinet innehåller saponiner och bitterämnen som gör det verksamt vid bland annat halsinfektioner och dålig aptit. Växten är nära släkt med senegaroten och har liknande egenskaper. Den pulvriserade roten har använts som medel mot lungsot, vattensot (ödem) och gikt. Örten har även använts för att öka mjölkproduktionen hos såväl ammande kvinnor som kor. Om detta fick avsedd verkan är tvivelaktigt. Amarella betyder "lite besk". Fröna sprids med hjälp av myror.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist)

Blomning enligt Artportalen