Hagtorn

Vetenskapligt namn: Crataegus spp

Förekomst: Allmän

På Öland finns fyra arter hagtorn: rund-, spets-, korall- och trubbhagtorn. Den vanligaste är rundhagtorn. Hagtornsarterna är delvis svåra att skilja från varandra, dels för att de är variabla i utseende, men också för att de kan hybridisera med varandra. Hagtorn är vanlig i Sveriges slättbygder upp till Uppland.

Hagtorn är storväxta buskar eller små träd. Den växer rikligt i ljusa ängsskogar och buskmarker. De är starkt betesgynnade och äts inte så mycket av kreatur. Den blommar i juni.

Hagtorn användes förr som häckväxt och den hårda veden användes bland annat till hammarskaft, trissor med mera. Enligt äldre författare kunde blommor och blad utnyttjas till te, frukten till nödbröd och barken kunde användas till färgning.

I folkmedicinen har den använts vid hjärtbesvär. Den innehåller flavonoider som vidgar kranskärlen och verkar kramplösande. I växten finns också speciella syror, som stimulerar genomblödningen av hjärtmuskulaturen och stärker hjärtat. Den har även blodtryckssänkande verkan.

Vid Rosenkinds källa vid Ölands södra udde stod i gamla tider ett urgammalt och jättelikt hagtornsträd, som i det öppna landskapet kunde nyttjas som märke för sjöfarande. I en berättelse från 1667 omtalas dessa "gamble monumenter" av kyrkoherden i Ås: "Sunnerst på Öland står en Hagendorn, som kallas Rosenkinn, på hwilken framledne Konungar och andre Herrar och förnembligit folck, som dijt rest hafwer, hafwa skrifwit sine nampn, men nu ähre någre grenar af samme hagtorn nedfallne. Straxt hoos denne hagtorn ähr en Källa med friskt watn, som kallas Rosenkins källa, hwilken ligger på pass et musquete Skott ifrån Salta Siön." 

Släktnamnet Crataegus kommer av grekiskans kratos (hård) vilket syftar på den hårda veden. 

På Öland kallas den torn