Lind (skogslind)

Vetenskapligt namn: Tilia cordata

Förekomst: Tämligen allmän

Skogslind växer på frisk, mullrik och gärna stenig mark. Den växer med enstaka träd insprängda i ädellövskogar, hässlen med skogsek, annan lövskog och rikare barrskogar. Skogslind kan även växa i vägkanter och åkerrenar där den ursprungligen varit planterad men sedan spridit sig självständigt. Gamla träd kan bära spår av hamling.

Gammal lind i Halltorps hage

Skogslind växer främst i Mittlandet och den västra kustskogen i utpräglade inägoskogar som förr var lövängar. Även i rikare skogar i de nordliga socknarna finns en del skogslind. På ett par ställen på sydöstra Öland hittar man den där det troligen rör sig om ursprungligen planterade träd.

Skogslind är insektspollinerad och blommar sist av våra vilda, svenska lövträd (från andra halvan av juli).

Skogslinden kan ha varit ett långt mer påfallande inslag i Ölands lövskogar på Linnés tid än idag. Att linden enbart återfinns på inägorna beror främst på dess smaklighet för kreaturen. Nytt hopp för linden kan dock finnas idag när Mittlandets skogar har börjat stabilisera sig.

De gamla hamlingslindar som finns kvar idag står i trädgårdar och längs vägar och har hamlats av estetiska skäl. Sterner hävdar att linden är sällsynt som gårdsträd. Flertalet gårdslindar håller runt 4 m, såsom vid gamla prästgården i Resmo; strax S om Långlöts kyrka; i Ryds by i Glömminge samt störst av alla: jättelinden vid Kastlösa gamla prästgård (532 cm), som Lundqvist utnämner till ”Ölands vackraste träd alla kategorier” (Lundqvist 1977).

Lindens användning

Linden var hos de gamla nordborna helgad åt fruktbarhetsgudinnan Freja. Den planterades ofta som vårdträd eftersom man trodde att den skyddade mot blixt och åska. Lindens lätta och vita ved lämpar sig väl att snida i. Under medeltiden användes den mycket till att skära ut helgonbilder i. Den kallades därför lignum sacrum - den heliga veden. Eftersom veden är så lätt har man även använt den till träben. Kol av lind ger ett utmärkt ritkol.

Om innerbarken rötas i vatten blir den trådig och man får ett slags bast. Lindbast är mycket motståndskraftig mot röta och har förr haft stor användning, bland annat till rep, nätkassar, fiskelinor och mjärdar. Man har också tillverkat bastmattor och bundit bindslen och mulkorgar till djuren. Att bastet använts till att linda med lär för övrigt ha gett upphov till trädets namn. Släktnamnet Tilia kommer av grekiskans tilos som betyder bast eller fiber. Bastet har även använts som omslag mot värk, brännskador och inflammationer. Det har också malts till mjöl i nödtider. Lindens sav troddes hjälpa mot håravfall.

Av blommorna kan beredas ett välsmakande te som verkar rogivande, slemlösande och svettdrivande, lämpligt att dricka vid förkylning, huvudvärk eller sömnlöshet. Av lindens nektar gör bina en delikat honung. De nyutslagna bladen är goda att äta i sallader.

Torkade lindblommor ansågs förr verksamma mot diverse krämpor och Medicinalstyrelsens materielnämnd betalade bra för varan ända in på 1940-talet.

Källa: Nyttans växter, Kerstin Ljungqvist 2016

Användningen på Öland

Ännu under medeltiden var linden ett allmänt trädslag i Ölands lövskogar. Tack vare sin begärlighet för både betande djur och allmoge kom dock basteskogen att försvinna från utmarkerna. Från 1600-talet nämns uttryckligen bastflängning från Gudesjö, Långerum, Karum, Abbantorp, Tveta, Kalkstad och Äpplerum (Haneklou 2001). I Runsbäck i Torslunda beklagar lantjägaren år 1682 ”den alldeles borthuggna basteskogen” (Friberg & Runberger 1990). Av 1700– och 1800-talets skifteskartor för t ex Hässleby och Ismantorp framgår att inägorna kontinuerligt innehöll lövängar med lind.

Eftersom linden lätt skjuter stubbskott har den ofta kapats lågt och på Öland torde den vanligaste metoden ha varit att skörda unga stammar från stubbskottsbestånd (Sjöbeck 1973). Linné uppger från Torslunda att ”bastet tages på lindbuskarna av de yngste fjorårsskotten utan att rötas” (Linnæus 1962 s 71). Bastvirke kan även tas från hamlade lindar och i vissa trakter har även kvistfria delar av äldre stammar avbarkats varefter skadan får valla igen.

Ända sedan järnåldern var basthanteringen trälars, inhyseshjons och husmäns syssla. Linné nämner från Torslunda 1741 hur det talrika inhysesfolket födde sig av bastflängning och ollons och nötters samlande, då det ”på denna västra trakten av Öland finns mer ek, hassel och lind än på någon annor ort i Sverige” (Linnæus 1962 s 71). John Granlund hävdar att den gamla svenska lindbasthanteringen under lång tid gradvis hade trängts undan av hampa, lin och bomull, men återupptagits av 1800-talets torpare. Tack vare detta obesuttna hantverkarskrå kom kunskapen om bastberedningen att överleva in i vår tid. Såväl lindbast som bastprodukter har även varit inkomstbringande marknadsartiklar (Granlund 1943 s 195f). Idag minns dock ingen ölänning längre bastflängning eller lindvirkesuttag för basttillverkning.

Idag utgörs Mittlandets gamla lindhult av sumpiga snårskogar eller högstammig ekblandskog, där linden ofta återfinns samlade i flerstammiga klonbestånd. Vid Gulskogen i Ismantorp och vid Kåtorp i Övetorp framgår tydligt gärdesmurens knivskarpa gräns, där inägoskiftenas lindbestånd avlöses av utmarkens ek och björk. Vid sidan om vanlig flerstammighet har linden här utvecklat runnor, skvallrande om historisk skotthuggning. I modern tid har dessa gamla bastbestånd mest producerat brännved.

I byar på bördigare jordar utanför Mittlandet har lindhulten utvecklats till högresta skogar med flerstammiga lindar. Vid Karlevi i Eriksöre finns ett par lindlundar med lång kontinuitet och imponerande högresta lindträd. Trädens flerstammighet och knotiga baser skvallrar om markens användning under 1800-talet.

Källa: Biologiskt kulturarv på Ölands mittland, Länsstyrelsen Kalmar län 2021:15

Lind (skogslind) hittar du på följande platser: