Långlöt

En av Ölands största radbyar

År 1540 omfattade byn 13 gårdar, varav nio skattehemman. Kyrkan ägde två gårdar och Vreta kloster en gård. Socknens enda frälsehemman tillhörde Jon Eolfsson Barkestorpsätten.

Långlöt nämns 1432 som Longøløt, 1463 som Langholøth.

Enligt en obekräftad sägen låg byn tidigare i sjömarkerna på Litorinavallen.

Byn, som verkligen är lång, har från början legat på landsvägens östra sida. I början av 1900-talet anges att den östra sidan av landsvägen kantades av en 900 m lång, sammanhängande länga av skiftesverksbyggnader. Under 1900-talet har annan bebyggelse tillkommit även på västra sidan av vägen.

I bynas norra ände, utanför radbytomten, ligger Norrgården, en storgård av herrgårdskaraktär. Manbyggningen utgörs av en större gulmålad byggnad i empirestil och avgränsas mot bygatan av en imponerande kalkstensmur. Det är den enda äldre byggnad som ligger väster om vägen.

Långlöts Norrgård

I en torrlagd mosse på Norrgårdens ägor gjordes 1891 ett fynd av två bronslurar från ca 1 500 fvt. Lurarna hade skadats vid plöjning men är de bäst bevarade av de nio bronslurar som påträffats i Sverige.

Bronslurar hittade på Norrgårdens ägor, Foto: Jenny Nyberg Historiska Museet 

Gården ligger vid ett eget gärde, Vi gärde, och ägdes under 1600-talet av landsbokhållaren på Öland Per Stark, som fått sin fullmaktpå tjänsten av arvfursten Carl Gustaf 1653. Stark var troligen gotlänning och blev sedermera borgmästare i Visby, men bodde kvar på Öland. Hans första fru Vendela von Campenhausen, skänkte 1668 en dopfunt till kyrkan.

Långlöts malm låg söder om byn på Långlöts mosse. Här har det också funnits handelsbod, mejeri och missionshus. 

Åkerjorden går långt ner mot stranden, där Långlöts hamn ska ha legat. Enligt uppgifter från mitten av 1700-talet hade den redan då tappat i betydelse. I sjömarkerna finns ett 20-tal stensättningar och ett betydande stensträngsområde. Mellan byn och stranden finns en pestkyrkogård, kanske från det svåra peståret 1701, samt Vårdbråten, en vårdkaseplats. Vid stranden finns även gamla skyttevärn.

Hela byn brändes av danskarna vid härjningar 1677. Bönderna i byn intygade att innan byn brändes hade den bestått av "sköna, stora träbyggnader, som dels innantill mycket väl med panelverk och härliga målningar voro sirade, dels utantill för väder med rödfärg och tjära förvarade, att den gården var den bäst bebyggda och utstofferade här på landet".

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län, Natur och Kultur på Öland 2001 samt Öningabok